Långt bort i ingenstans, där alla berättelser har sin början, fanns en gång en varelse som ur ett hål i ett askmoln tog sig ut i det fria och så sakta började vakna till liv. Doushai kallades sig varelsen då den var både allt och någonting på samma gång. Allt betydde att Doushai kunde se, höra och känna allting i tid och rum där Doushai befann sig. Att Doushai också var någonting någon, betydde att Doushai hade en själ med talets gåva. Men vad skulle Doushai göra nu ute i det fria? Om Doushai var god eller ond, det hade Doushai ingen aning om. Men… hur är man god eller ond? Det måste Doushai som allra först söka svar på.

Där Doushai nu satt och blickade ner på jorden så kändes det inte så bra. Allt ljud som synen nedanför förmedlade gjorde nästan som ont. Varför och var det gjorde ont hade Doushai ingen aning om, det här var någonting alldeles nytt. ”Varför ser det ut så här och låter så illa” tänkte Doushai ängsligt för sig själv, ”ska det kännas så här?” Ju mer Doushai tänkte på den där känslan, ju mer växte den. Och ju mer känslan växte, likaså gjorde synen och allt ljud som nu började låta riktigt läskigt. Doushai började nu också känna någonting ta tag i honom och nu för första gången så kände Doushai sig rädd. Doushai blundade och höll hårt för öronen tills det blev alldeles tyst.

När Doushai återigen öppnade ögonen så såg allting annorlunda ut, starka färger som nästan som sprakade. Doushai kände sig helt glad plötsligt utan att veta vad glad var. Sakta och nyfiket lyfte Doushai sedan sina händer för öronen. På flera olika sätt nu, så började Doushai för första gången le och skratta till lite för sig själv. Ljudet lite som tyst började spela. ”Men vad var det här för något?” tänkte Doushai högt och sänkte sig ner till marken för att titta närmare på alla små figurer som poppade upp och gav ljud ifrån sig lite här och där. Doushai kände sig välkommen, med det varade inte så länge innan en annan syn trängde sig på.

Som en total kontrast till det ljud som Doushai innan lyssnat till, så bredde ett annat dovt svagt ljud ut sig som en matta över ljudet innan. Doushai sträckte sig nyfiket upp för att ta reda på varifrån det där ljudet kom från. Doushai tog tag i en glad liten virvelvind som lyfte honom upp över en bergskam så att han kunde se bättre. Mörkt och svart igen, men inte som förra gången. Dom blå ljusen likt fönster väckte en annan sorts känsla hos Doushai som hängde samman med ljudet. Det spelades som baklänges på något konstigt sätt och vad var det där andra där borta i horisonten för någonting? Doushai kände sig inte rädd nu längre och ville dit för att se.

Det innan så monumentala tornet långt där borta ändrade skepnad ju närmre Doushai kom. Det började ljusna med ett rött sken som sakta steg upp över horisonten. Allt blev som rött och det krympande tornet såg nu mer ut som en ruin. ”Vad betydde det för någonting” tänkte Doushai, samtidigt som det dova ljudet tog en vändning, minst en oktav högre, gissade Doushai klurigt utan att egentligen veta. Doushai kände ett sug, en vilja, att försöka härma det där ljudet. Doushai öppnade sin mun och tog en ton. Tonen fick marken att glöda röd i takt med hans djupa stämma som han inte visste om att han hade. Men inte bara det, nu så kom ljud från dalen bakom med.

Doushai vände sig snabbt om för att se. Synen och ljudet som nu tog över tog Doushai med storm. ”Men gjorde jag det där” tänket Doushai försiktigt, allting blev helt plötsligt så sprudlande glatt? Nu Doushai nu blickade ut över framsidan av dalen från det röda tornet, så kändes allting så livligt roligt och ljust. Doushai kände sig hemma på något vis, men var, varför, hur? Lite som nu för första gången så fick Doushai uppleva dag och den värme han kände kändes långt där inne djupt i hans själ. Doushai ville nyfiket titta närmre ner i dalen, men samtidigt som han rörde sig ner i dalen så började det mörkna. Doushai stannade upp.

”Gjorde jag det där, tog bort det fina ljuset. Får inte jag vara med?” tänkte Doushai sorgset. Men ljuset försvann inte bara så där, någonting annat hände som förändrade allt. Dagen som nu gick över i skymning och natt tog en ny och annan vändning. Mitt i dalen där nere så började som ljus slå ut inifrån som kändes välkomnande det med, fast på ett annat sätt. Lite så började Doushai lära sig se, höra och känna skillnad på sina upplevelser. Han hade inte gjort något dåligt, bara annorlunda på något sätt. Men hur kom det sig att han kände så? Hur hängde dag och natt ihop egentligen? Doushai kände sig både glad och trött och började så sakta somna in.

Dagen efter så vaknade Doushai upp och kände inte riktigt igen sig. Var han kvar där i dalen eller inte? Grönt såg ut att ha invaderat dalen och återigen så visste Doushai inte riktigt var han var. Stadsbilden såg tom ut på något vis och inte mycket liv som natten innan. Men trots det så var det inte tyst. Inget dovt nattligt pulserande ljud, men istället en förväntansfull ton som låg där som en slöja över landskapet och bara väntade. Lite så hade Doushai börjat förstå att han var en del av allt och lite så som nu, så inväntade han rätt läge. Doushai öppnade sakta sin mun och lät en harmoni i samklang med ljudet han hörde fylla dalen. Något hände. Dalen vaknade upp.

Nu förstod Doushai att han hade med saker och ting att göra och att han betydde någonting. Doushai ville inte att ljuset skulle släckas igen, så han fortsatte att slå ann med en ton till på säkert håll. Lite som vartefter så började ljus slå ut som blommor från fönster i den sovande staden. Den harmoni som Doushai kände gjorde honom rörd som nästan till tårar. Nu plötsligt så gjorde det ont på ett helt annat sätt som Doushai inte var beredd på. Glädjen som sköljde över honom visste han inte vad det var, vilket gjorde att han blev rädd igen utan att egentligen bli det. Den glädje Doushai kände och inte veta hur den kunde bevaras, kände Doushai nu som allra värst.

Mörka svårmodiga tankar tog nu plötsligt över. Den rädsla Doushai kände att mista någonting, någon, något som kändes som hemma, tog hårt och förvandlade dalen till att bli mer mörk och ogästvänlig. Doushai ville inte se men var så illa tvungen då blunda inte hjälpte längre. Synen han försökte blund för fanns nu inom honom istället. Han hörde utan att vilja höra, det gick inte att stänga ute dom mörka ljuden längre. Den där känslan att förlora någonting som han innan uppskattat tog nu helt över. Doushai sakteliga började sluta sig inom sig själv, det roliga, glada, ljusa var inte inom räckhåll längre. Om inte Doushai fick vara med så skulle ingen annan få det heller.

Om rött innan var tecken på ljus, solen går upp och en ny dag börjar, så kändes rött nu som botten av en livlös seg flod som stod helt still. Doushai varken såg, hörde, eller kände någon livslust längre. Vad var det här? Skulle hans sökande efter sig själv som god eller ond sluta så här? Var han ond, eller? Doushai föll djupare. Det kändes som om den illröda floden skulle sluka honom till ingen nytta alls. Men hans själ djupt därinne som Doushai nu förträngt ville annat. Där fanns positivt och strimmor av ljus, även om dom inte helt gick att se. Där fanns ljud och melodier som inte riktigt gick att höra heller. Känslan fanns där med, även om den knappt gick att känna alls.

Doushai visste varken ut eller in och hade svårt att se det som själen innerst där inne försökte påpeka. I det mörka så fanns också ljus, och i alla hemska ljud så fanns det också melodier. Känslan kunde kännas med, om nu Doushai lät ljus synas. Och ljud kunde bli till musik med, om Doushai lät ljud höras. Det kändes svårt. Doushai nästan som visste och var nu säker på vad som krävdes, men att känna glädje kom inte gratis av sig själv liksom. Men så plötsligt. Var skillnaden, den Doushai nu kände, densamma som den mellan god och ond? Det där som inte kom gratis, att känna glädje, det där man måste kämpa för, var det att vara god? Doushai slöt sorgset sina ögon.

Det Doushai nu så sakta började förstå var att han måste kämpa för att kunna känna glädje, höra musik och se ljus i mörka stunder. Något helt nytt öppnade upp sig för Doushai, något som han kände sig vara en del av. Allting ljust och en nära porlande bäck gömde sig inte längre för Doushai den här gången när han närmade sig. Men det där att kämpa, vad var det för någonting? Allting som inte kom gratis, vad kostade det? Doushai ville så gärna och nu när hans vilja mötte hans själ långt där inne så kändes allting helt plötsligt så mycket lättare. Det kändes som om någon tog tag i honom, som en kompis ungefär, som tog kontroll och visade vägen.

Doushai kände tacksamhet mot sin själ som gav honom den gåvan, att inte känna det jobbigt längre, … Doushai hade hittat rätt i sig själv. Med den vetskapen och känslan gick Doushai ut i världen med helt andra ögon för att se och öron för att lyssna med. Den verklighet som nu bredde ut sig såg helt annorlunda ut, lite som från en helt annan värld. Doushai, utan att riktigt veta om det, hade förflyttat sig själv in i framtiden. Lite läskigt kändes det trotts allt, med Doushai var inte rädd. Alla ljud som slog emot honom kunde Doushai nu göra till musik och allt han såg kunde han göra till gröna ängar med, … det var den känslan som Doushai ville förmedla.

På flera platser som Doushai nu besökte, med alla möjliga konstiga maskiner och slamrande pangande ljud, så kunde han skänka tröst. Framtiden Doushai nu befann sig i hade ännu inte hänt och på så sätt kunde Doushai dela med sig av sin glädje innan allting sorgligt hänt. Om framtiden såg mörk, svart, kuslig och obehaglig ut, så kunde Doushai förhindra att så skedde. Om framtiden såg ljus, färgglad och lockande, då kunde Doushai se till att det också blev så. Visst tyckte Doushai att det var jobbigt att dela med sig av sin själ, men samtidigt så kändes det som en lek, en slags belöning på något sätt, som gjorde att Doushai ville dela med sig ännu mer.

Med sin djupa stämma så kunde Doushai höras ända in i framtiden med och där berätta sagor för allt levande som var på väg att hända. Även allra längst bort, i de kallaste platser som finns på jorden, kunde Doushai göra sig stämma hörd. Det Doushai inte riktigt förstod än var meningen med allt det han gjorde. Det att han var god och att han ingöt godhet i allt levande som inte riktigt var påtänkt än. Lite som ett barnhem så gav sig liv tillkänna hos folk som skänkte glädje, vilket gjorde viljan att föda stark. Den kärlek Doushai i sin själ kände till alla barn runt ikring sig, delade han också med sig av, vilket gjorde alla barn älskade från första stund redan innan de fötts.

När så dagen kom och det första barnet kom till välden, så spred sig glädje runt som en soluppgång. Doushai kände sig stolt som en far (även om han inte var det). Men det Doushai skänkt barnen genom sina sagor knöt starka band, och på samma vis som Doushai, så skulle alla barnasjälar följa med sina barn på deras resa genom livet. Doushai med sitt sagoberättande varar för evigt. Alla sagor finns där inne i våra barnasjälar att hela livet lyssna till om och när vi vill. Band som Doushai är upphov till upphör aldrig, inte ens när livet tar slut. Att en gång känt samhörighet, då kommer barnet i dig fortsatt att kunna glädjas, … (även om vi som vuxna inte riktigt förstått det än).